Fan, nu är jag där igen. Lyssnar på Lil Wayne. Blir halvt om halvt arg, halvt om halvt glad.

Watch out

Watch out, a photo by Peter Dovärn on Flickr.

Oskar Fredriksborg!

FÖK! Hade något super-smart uttänkt i mitt huvud och så fort dörren till min lägenhet öppnades var den revolutionerande tanken borta.. (Random bra text om musik/foto/gnäll)

Amerikaner som ständigt tonhöjer det sista ordet i varje mening.. Don't..

Paul Simon – Hearts and Bones

Hög på kaffe och med en ny dator sitter jag nu och hamrar knappar till något som ska vara en 'recension'. Men meeh, finner större intresse för hur tangentbordet låter när jag slår ned tangenterna än att det jag skriver ska vara innehållsrikt och bra.

En sak kring Paul Simon måste erkännas: jag har aldrig riktigt tyckt om hans solokarriär. Simon und Garfunkel är underbara men när han själv ska fylla ut ett helt album räcker det inte till. Ja, Paul Simon är den stora talangen av de två tottarna och det var han som gjorde det mesta av jobbet. Men en skiva helt utan Garfunkels röst blir enbart tomt. Så har jag känt på skivorna Still Crazy after all These years och Graceland.

Och nu kommer vi till menet. Mennet? Hearts and Bones är min favorit av dem alla. Albumet är genomgående fantastiskt och tråkigheten utanbliver. Detta är perfekt musik för en långpromenad i stan, under en värmande sol och den där känslan som ofta kommer in i en; jag älskar fan allt. Hearts and Bones har ett så stort värde i en lugnande och upplyftande känsla att det nästan borde klassas som terapi. Fjärdespåret, Think Too Much (B) är en helt ultimat vår-sol-klad-låt.

Paul Simon vinner polarpriset! Nice, slänger upp ett av hans album inom kort då.

Tree Mountain Sky

Tree Mountain Sky, a photo by Peter Dovärn on Flickr.

David Bowie – Lodger

Berlintrilogin ska du känna till om du vill ha koll på Bowie, ett påstående som inte går att argumentera emot. Skivorna Heroes och Low känner de flesta med lite musikalisk insikt till och kan ofta placera dessa till Berlintriologin. Men den tredje då? Det är den monstruöst frånsedda och underskattade skivan Lodger som utför den tredje och sista komponenten. Lodger är inte lika bra som duon innan men med tanke på hur lite man hör talas om skivan kan vi nästan tro att det är som Gudfadern 3, en skymf mot de tidigare två. Så är inte fallet, långa vägar ifrån.

Just nu gjorde jag en snabb youtube-sökning på första låten 'Fantastic Voyage', en låt om det kalla kriget. Märk min fasa när jag hittar Coolio över i sökningsträffar. Coolio.. Nu kommer jag inte dissa honom här men i en duell mot Bowie så blir det ingen duell ens. Han är inte värdig. Inte ens Jesus är värdig att ställas mot Bowie i mitt tycke. Detta poängterar min teori, Lodger är sjukt underskattad.

Skivan går ifrån det tidigare stuket på Berlintrilogin. Det är betydligt mer poppigt och ”tuggummi”, ett klart avstamp från den totala misären och depressionen som hör hemma Heroes och Low. Det kan vara en faktor till att många ofta bortser från Lodger. Och visst, den är mindre nyskapande än duon men det är ingen Gudfadern 3! Det är en perfekt popskiva av Bowie med inslag av det instrumentella och det desperata som fanns med på Heroes och Low. En lika grundläggande genomlyssning som Heroes och Low. Och den sista punkten är: gillar du musik ska du åtminstonde lyssna igenom Bowies musik, det finns ingen anledning till att låta bli. Om du inte är dum. Är du dum?

OK. De söker många sjuksköterskor till sommaren.

Aww hell, nytt format har de jävlarna infört, utan tvekan för att framställa mig i dåliga dagar. Well well, sådant får man ta!